gråta eller skratta (?)
jag och bästis låg på rygg som två små barn i våra vinterjackor och glodde på stjärnorna på backen ner till MAXI för en stund sen. så obeskrivlig känsla när man har luvan för ansiktet och nästan viskar till varandra. det är precis såna här stunder jag lever för känns det som. alby har aldrig skådat en så fin vänskap som vi har.
ni kan sluta kalla varandra för bästisar, för ingen kommer aldrig att nå upp till våran nivå. våran relation är tydligare & starkare än de flesta förhållanden. skulle ta en kula för dig älskling <3
Kommentarer
Trackback